Ifuse.blogg.se

Igår, mindre än två veckor efter remissen skickades till Bragée kliniken fick jag en tid för ett första möte. 

Jag träffade då en arbetsterapeut som gick igenom hur mitt liv ser ut. Hur smärtan påverkar ALLT. 

Inte bara det faktum att jag har ont. Utan också vad det innebär. 

Att alltid beräkna hur mycket jag klarar av. Att avboka allt som inte är nödvändigt. Att vara ständigt trött. Att inte ha tålamod med barnen. Att tycka att precis allt är jobbigt. Att ha svårt att koncentrera sig. Att få fysiska reaktioner i form av tinnitus/yrsel. Osv. 

Ser jag på det objektivt så inser jag att jag är oerhört begränsad och att jag är långt ifrån att leva mitt liv fullt ut. 

Varför blir det så här då? 

Jo, igår lärde jag mig att vid kronisk smärta agerar kroppen och hjärnan som vid hög stress. Det sympatiska nervsystemet som utgår från ryggmärgen, signalerar för kamp och flykt, (Även det som håller oss alerta och vakna på dagtid) går på högvarv HELA TIDEN. 

Det parasympatiska systemet som arbetar antagonistiskt dvs jobbar emot, och styr över energisparadet, blir underordnat. 

Dessa jobbar, i en frisk kropp, som i en dragkamp under dagen och natten och ger och tar. 

Jag har ändå klarat mig okej under alla 13 år, egentligen fram till i somras. Min räddning har varit att jag kunnat sova. Och det har jag också gjort. Varenda ledig stund har jag somnat. Överallt, närsomhelst. 

Men 24 juni hände något i hjärnan och jag har inte sovit många hela nätter sedan dess. 

Detta sammantaget med resten av livet har gjort situationen ohållbar. 

Så därför har jag blivit rekommenderad en 8 veckors lång "Smärtrehabilitering". 

Just nu känner jag mig som ett jävla "miffo". Men jag får väl bara omfamna mina nya insikter och gå vidare mot en framtid med mer förståelse och förmåga att hantera mig själv. 

Imorgon blir det Pilates, men inte någon flashig Östermalmspilates, utan rehab baby, rehab.