Att glädjas!

De finns stor anledning att glädjas åt att det går bra. För det är inte helt självklart med den här problematiken. Idag är det 5 veckor sedan operation. Att jag står på egna ben (förvisso med kryckor utanför bild) var inte något jag var helt säker på skulle kunna ske.  

Ca 70% av alla opererade blir bättre, 20% märker ingen skillnad och 10% blir faktiskt sämre efter en Ifuse operation.

Tittar man historiskt så blir det iallafall bättre, generellt. Operationen man använde sig av innan Ifuse kallades Diana metoden. Det var en mycket större op där man initialt opererade in ett hoffmanram för att avgöra om det skulle hjälpa eller inte. En sådan kräver att hantera öppna sår under ca 3 månader, då den ska tas bort.

Sedan skar man upp och satt in en platta som täckte leden och borrade fast den. Efter ca 10 år så har de flesta som gjorde denna op på något sätt fått göra om det. En bäckensyster som jag lånat bilder av upplever ändå operationen som lyckad under tiden det har fungerat. Men nu är båda hennes bäckensidor drabbade av kraftiga benbrott. Och smärtbilden är nu tillbaka på noll med andra ord VAS 10*. 
Hon har väntat på att ta bort det tidigare implantatet och ersätta det med en en Ifuse-operation, som faktiskt genomfördes idag. Med initialt väldigt lyckat resultat. Grattis och power till dig Christina!
 

Ön är ett paradis och det går bra. Även om jag är mer aktiv än hemma, vilket blir självklart, så håller jag mina 500 steg per dag. Idag har jag dock lite galna iliningar, men generellt ligger jag runt 2 på VAS* och har ändå halverat min medicinering. Jag har passerat ¼ av min sjukskrivning och kan bara intyga att tiden går snabbt. Många tankar om en ny framtid med en fungerande kropp börjar ta form, eller hopp om det iallafall.  

 

*Visuell analog skala (VAS)

Patienten anger sin smärta antingen med en markör eller ett kryss utmed en exakt 10 cm lång linje, med ändpunkterna "ingen smärta = 0" till "värsta tänkbara smärta =10".