Ifuse.blogg.se

Det gäller att hela tiden försöka fortsätta. Som tur är har jag Karl som tvingar mig när jag själv inte orkar eller vill längre. 

Min opererade sida blir bara sämre och sämre och jag förstår inte varför. Jag kan gå bättre men ilningarna har börjat om, dock har de förflyttat sig och sitter mer i höfttrakten nu. Det är ganska utmattande på alla plan. Batterierna tar liksom slut. Ända långt inifrån och ut. 

Så eftersom det inte "ingår" någon slags uppföljning eller rehab genom St Görans ortopedi, mer än info om att jag nu kan börja träna utan att det påverkar operationsresultatet, så tvingade Karl iväg mig till en privat läkare (ortoped). Marjut Carlström. 

Hon var fin. Konstaterade det jag redan visste med påpekade hur "fel" mitt vänsterben är vinklat, i viloläge. Däremot var hon ganska "ortoped-kritisk" dvs att det inte ör så bra att operera och sedan bara lämna patienten därhän. 

Så det som hände rent praktisk var:

1. Remiss till ortopedtekniker för att få gjutna inlägg anpassade till mina fötter! 
2. Remiss/egenremiss till en väldigt bra Smärtklinik.
3. Väntar på rekommendation av sjukgymnast på Sthlm Spine Center
4. Bokad tid till en specialiserad Kiropraktor för att hantera bröstryggen som "är det enda som håller upp mitt "dinglande" bäcken". 

Så ja, man får väl erkänna att det inte var ett onödigt besök, som så många andra varit. 

Samtidigt är jag väl lite lätt uppgiven i väntan på att träffa nya behandlande människor. 

Slutet på oktober ska jag även göra en ny datortomografi för att se att stiften sitter där de ska, eller om de"glappar". 

Och om man nu ska tatuera sig, varför inte gestalta det som styrt mitt liv de senaste 13 åren. Fast i lite finare och friskare form än mitt eget😉!