Ifuse.blogg.se

När att gå (rulla) till Coop med sin yngsta dotter är så roligt att man totalt tappar verklighetsuppfattningen och handlar mer än man kan bära, då är jag glad att det finns vänliga själar i omlopp.

   

Tack till tjejen som rullade upp mig för den branta lutningen inne på coop. Och till killen som faktiskt klev ur sin bil för att hjälpa oss in genom dörren när det blev oss övermäktigt att hålla upp porten och rulla in mig samtidigt. Han väntade tålmodigt och vänligt och gick inte förrän han hade placerat mig, alla påsar och Meja inne i hissen.

Jag älskar snälla människor. Tänk om alla bara gjorde snälla saker mot varandra, hela tiden. Vilken underbar värld vi skulle ha.

Något som var mindre underbart var den överväldigande smärtan som tog över hela min kropp och liv efter Meja föddes. Jag hade så ont att jag blev helt paralyserad och oförmögen att ens försöka få hjälp. Jag gav upp och skapade mig en liten triangel med minimala avstånd som jag rörde mig mellan. Mina härliga “mamma-kompisar” från föräldragruppen tillhörde den naturligt långa och smala skalan som efter bara någon vecka kunde röra sig obehindrat och hade rosenröda kinder och blonda hästsvansar. (jag är inte varken ironisk eller nedlåtande, de var/är superhärliga kvinnor). Jag däremot hade i runda slängar gått upp ca 30 kg igen, kunde inte gå (eller vaggade fram med myrsteg) och hade ingen dinglande hästsvans (eftersom mitt hår blev rakt/lockigt och o-charmigt frissigt). Vi bodde då på Brahegatan, mitt på Stureplan. Det var ganska tufft för självförtroendet. På många olika sätt.

Efter något år började jag jobba, ca 2008. Även jobbet låg inom “triangeln” och jag hade en period med relativt låg smärtbild. Jag var också oerhört trött på hela mammalivets tristess och på att vara handikappad. Så jag körde på. Stenhårt. Jobbade, var på lokal, och ville liksom bli mitt gamla jag fast i ny skepnad. Det höll ett tag. Cirka 1,5 år, sen kom verkligheten ikapp mig och smärtan likaså. Jag hade det jobbigt psykiskt och var ganska deprimerad och hade det svårt med min mat och kroppsbild. Jag var djupt nere i min ätstörningsproblematik (vilken jag äntligen sökte hjälp för 2010, och numera är friskförklarad från). Jag sa upp mig från mitt dåvarande arbete och började läsa på universitetet. Vilken fröjd och lycka att få studera i vuxen ålder. Jag började även finna ro och tid för att försöka hitta alternativa hjälpmedel för mitt bäcken. Förutom smärtstillande som jag fortfarande åt.

Jag tänkte försöka sammanfatta mina försök till bättre fogar under åren.

Slätröntgen - Det brukar vara den första typ av röntgen som din husläkare skickar dig på. Den första slätröntgen jag gjorde var hösten 2008. Den visade på en minimal förskjutning i si-leden på vänster sida. Åtgärd var manipulerande sjukgymnastik. Jag gick bara 3-4 gg av olika omständigheter. En av dem var att jag inte kände någon skillnad. Det andra var smärtan och projektet att ta sig dit. Och det tredje var sjuka barn. Jag har nog gjort ytterligare 4-5 vanliga röntgen tagningar som inte visar någon avvikelse. Det är det vanligaste faktiskt, att man inte ser någon avvikelse på slätröntgen. För den här typen av skada.

Efter graviditet pilates - Otroligt bra träning. Jag älskade att gå dit och känna mig delaktig i något. Men det gjorde för ont och jag kunde inte hänga med mer än några gånger.

Massage - Massage har alltid varit bra för mig. Problemet är dock att hitta en bra massör som inte bara står och smeker en på ryggen. Dock har bäcken området på vänster sida alltid varit en “no go zon”. Min bästa massör praktiserar dessvärre i Vås. Men ska ni dit så tveka inte.

https://www.facebook.com/karmamassagefrisk

Men sammanfattningsvis så har jag inte blivit bra av massage, men stundvis “bättre” i kroppen.

Akupunktur - Riktigt effektivt. Har haft svårt att hitta en regelbundenhet i besöken för att riktigt kunna göra en utvärdering. Men de gånger jag fått nålar så gör det skillnad under en något längre tid än efter bara massage. Går hos en makalöst kompetent kvinna som även behandlar med “koppar” (copping). Har bara provat light varianten med gummikopp som ger en lättare bindvävsmassage. Men det är riktigt bra. Har gått hos en underbar kvinna vars omvårdnad och omhändertagande kombinerar det fysiska med helheten. dvs själen. Annie Risendal hon hyr in sig hos http://citynaprapaterna.se

Osteopati - har jag aldrig provat, har du? Inboxa mig gärna och berätta om det. Däremot läste jag mycket om det runt 2007, då var det inte så utbrett här hemma i Sv. Men det verkar ha hjälp många med bäckensmärtor.

Kiroprakti - Jag har tyvärr inte några positiva erfarenheter av det. Jag spenderade tre månader med att 1 gg i veckan träffa kiropraktor, sjukgymnast och massör. De hade en typ av samarbete. Jag fick veta att hela ryggen är väldigt sneställd vilket jag numera ser själv på kort osv att min ena axel sitter mycket lägre än den andra. Ett resultat av att ha kompenserat fel och gått snett i väldigt många år. Däremot var behandlingen helt meningslös. Ibland knakade det till, oftast inte. MEN - även om jag hade hittat någon annan så vete skjutton om kiropraktin riktigt är rätt för oss överrörliga med bäckenproblem?

Naptrapati - Alla naprapater jag gått till har varit kanon. Bra behandlingar som lindat och skapat en stunds smärtfrihet. Men även här har det varit tillfälligt.

Sjukgymnastik - Jag har extremt dåligt tålamod och långsiktiga planer är något av ett lidande för mig. Jag gillar quick-fixes. Sjukgymnastik är ingen sådan. Så jag sammafattar endast med att referera till gårdagen. för att verkligen göra de övningar som krävs för att bli bra. Så behöver de passa in i just ditt liv. För mig gäller det att integrera övningar med de dagliga rörelsemönster jag redan har. Att ha övningar jag kan göra vid skrivbordet på jobbet. Eller i kön på i Coop. Eller när jag väntar på bussen eller borstar tänderna. Ja, du fattar vad jag menar va? Det finns sådana sjukgymnaster som inte bara har färdiga stenciler eller mallar att följa utan som personifierar rörelserna efter dina förutsättningar. 

Fot-ortopedi - Jag skrev om det igår men tar upp det igen. Vansinnigt viktigt! Hur går vi och hur står vi? Det är fortfarande så obegripligt att så få (typ ingen jag träffat) läkare tittar på HELHETEN. Att gå snett (falsk benlängdsskillnad) skapar givetvis en felbelastning. Även om inte sko-bytet eller ilägget inte kunde bota mitt bäcken i sig, så måste det vara en del i helheten för att jag ska kunna läka ihop rätt. Så opererad eller inte. Besök http://gaochlopkliniken.se, om inte idag, så så snart du kan.

http://www.lomtab.se

Mitt första läkarbesök var våren 2016. Det var en äldre kvinna som hade behandlat många kvinnor med min problematik. Vi kom överens om att det inte finns en enkel väg att gå utan att vi får försöka oss fram. Vi började med injicering av kortison i si-leden och i svanskotan.som komplement ordinerades jag Saroten (läs mer om Saroten nedan).

Som i ett mirakel var blev jag otroligt mycket bättre. Nästan omgående och det höll i sig i ca två veckor. Jag kom tillbaka och hon sprutade mer kortison. Jag fortsatte att gå varannan vecka i två månader. Sedan insåg hon (och även jag) att det inte gav någon effekt. Nästa gång jag kom dit hade hon gått i pension.

Jag träffade då läkare nr 2. Han sprutade också kortison och bytte medicin, från Saroten till Lyrica. Det hjälpte föga. Att min första dag på Lyrica inföll den 7 april 2017 kommer jag aldrig att glömma. Senare samma dag, 50 meter från mitt kontor begicks det fruktansvärda terrordådet på Drottninggatan.

Medicin - Saroten och Lyrica

Tänk att man gav dessa till (främst) deprimerade kvinnor under 50-talet. I doser som måste ha gjort dem totalt ofungerande. Totalt!

Jag åt 10 mg varje kväll och blev totalt däckad. Det hjälpte mig inte smärtmässigt men gav en del obehagliga biverkningar. Det värsta var nog att jag somnade så fort jag kom hem från jobbet. Och sov sedan hela natten.

https://www.fass.se/LIF/product?userType=2&nplId=19631018000072

Eftersom sömn situationen var helt hopplös ansåg läkaren att jag inte kunde stå kvar på Saroten, speciellt eftersom smärtan heller inte avtog. Så han föreslog att jag skulle prova Lyrica istället. Lyrica gjorde mig inte lika trött, men det kändes hela tiden som att jag talade långsamt, slöddrade och att det ekade i huvuder av det jag sa. Jag fick ibland fråga om jag lät konstig efter vi hade möten. Men ingen sa sig märka något. Dessutom kändes det som allt hade en viss tidsförskjutning. Om jag vred på huvudet så kom liksom omvärlden en stund efter. 

https://www.fass.se/LIF/product?userType=2&nplId=20040607000717

Så efter tre månader så gav vi upp. Medicinerna hjälpte mig inte överhuvudtaget och inte heller kortisonsprutorna. Läkaren ansåg dessutom att kortison ska hjälpa 3-6 månader för att vara värt att injicera mer. Det räcker inte med 1-2 veckor med lindring, som det hade varit för mig.

      

 

Det bästa tips jag kan ge er som ännu inte fått rätt hjälp är att söka er, med egenremiss eller remiss via husläkaren, till St Görans. Där kommer du att få göra en datortomografi som ett första steg i utredningen. Vill du förekomma så kan du be din vårdcentral att låta dig göra en datortomografi. Den kan ju sedan användas av St Görans eller annan bedömande läkare.