Ifuse.blogg.se

Som ett brev på posten så ökade smärtorna ganska rejält i går kväll och idag är jag sämre igen. Jag tänkte passa på att rensa alla barnens kläder igår, när jag inte hade så ont, och kunde stå upp. Ni som har barn i 10-12 års ålderna vet hur det brukar se ut på deras rum. Karl var dessutom hemma så vi körde på, liksom. Ända fram till kalaset. 

Står på egen ben (kryckorna är precis utanför bild :-))

Jag har iakttagit ett fenomen. Under alla år så är Karl den enda som verkligen förstått, tagit hänsyn och verkligen tagit hand om mig och min rygg/fogar. Nu känns det som hans batterier har tagit slut. När det gått några veckor efter op så känns det som han tröttnat på att jag bara sitter här. Jag vet att han inte gör det medvetet, men jag känner det i hans undermedvetna. Ni vet, sådär som kvinnor kan känna, men inte män gör.

Han precis som jag, tänkte väl att 6 veckor post op inte är så länge. Men man börjar inse nu att tålamodet tryter. För oss alla. Likaså har hoppet runt operationen varit så starkt att det är lite svårt att tänka 5 månader fram. Man vill veta nu, inte vänta 5 månader innan man kan fastställa resultatet.

Min övriga familj däremot, mamma, pappa och syster har aldrig varit så omtänksamma som de är nu. De har i motsats till Karl aldrig riktigt förstått hur dålig jag har varit. Hur ont jag haft och i vilken utsträckning jag har lidit. Här ser man hur viktigt det är att få en diagnos. (om man nu kan det) Plötsligt kan människor i ens omgivning förstå vad som är fel på en. Att det är fel på en.

Nu får jag dåligt samvete, eftersom Karl givetvis gör precis allt här hemma, och för mig. Men känslan har liksom förändrats, även han blir trött. Vilket jag givetvis förstår, men det är så jäkla svårt att hantera. På ett sätt skulle jag vilja vara själv hela tiden. Det tar så mycket kraft att bli arg på kidsen för de inte hjälper till eller gör som man säger. Det tar också energi att frambringa glädje och försöka vara en relativt “härlig” partner, när allt just nu handlar om att komma upp, duscha, klä på sig och försöka att inte förgås av att sitta inne när solen skiner. (Jag har tjatat om sol och värme sedan augusti 2017). Samtidigt vill jag ha dem runt omkring mig hela tiden. Fast då vill jag ha dem glada och tysta, helst😉!

Det var ett mycket trevligt kalas hos min syster igår när min svåger fyllde år. Men även en sån sak, nöjen, kräver så jäkla mycket energi. Jag har märkt det det senaste året när jag blivit sämre och sämre igen, att jag liksom tar slut. När det händer måste jag gå hem, på en gång.

Så ofta, när vi varit på lokal har jag plötsligt sagt till Karl att:

-Nu går jag hem, du får gärna stanna, men jag måste gå NU!  

-Kan du stanna i 15 minuter?