Ifuse.blogg.se

Jag har gjort något så dumt att jag inte ens våga berätta, men jag kan säga att jag har mer ont och jag är livrädd att jag på något sätt förstört läkningen.

Men på tal om att ha ont, på vilket sätt har jag egentligen haft ont? Vilka symptom har man mer än 10 år efters sista förlossningen? 

Jag är, som många andra kvinnor med trasiga bäcken, väldigt överrörlig. Man tror att det kan orsaka instabilitet i bäckenet, men man vet inte säkert. Man vet inte heller om det är graviditet eller vad det egentligen är är som orsakar så svåra si-ledsproblem som jag har, utan att ha varit med om ev olycka. Min opererande läkare sa:

-Vi vet ju vilka problem du har, men inte varför du har dom. Men det kanske inte är det viktigaste, eftersom jag vet vad vi kan göra för att du ska bli av med dem.

Min smärta har alltid varit fokuserad på ländryggen, svanskotan, si-lederna och i perioder även höfter och ljumskarna. Jag har flertalet gånger trott att jag haft ljumskbråck. De sista 6 månaderna har även min nacke börjat orsaka väldiga problem. Den hakar upp sig och känns som den är på väg att att låsa sig. Men det är en annan historia.

Innan operationen jobbade jag 100% och hade:

• Konstant molande värk i höger si-led och ner mot, och över hela skinkan. En malande muskeltrötthet som är där hela tiden. Om du kombinerar kramp, träningsvärk och ett rejält blåmärke så får du känslan i min vänstra skinka. (motsvarande ca 30% av smärtan har jag på höger sida)

• Knivskarpa skelett-hugg som kommer när som helst. De får mig alltid att rycka till i spasmliknande rörelser. Barnen har skrattat ihjäl sig ett antal gånger när vi suttit och ätit och jag fått attacker med 10-15 hugg i rad och försökt att prata samtidigt.

• Ljumsken. Speciellt vänster. Vid träning och ansträngning får jag ofta ont i ljumsken och höften.

• Jag har svårt att gå efter jag suttit ner och liksom stelnat till. När jag reser mig går jag oftast som en ostkrok/räka/banan 5-15 steg innan jag kan “räta ut” ryggen.

• Jag blir alltid sämre ju längre jag går, står eller sitter. Vilket innebär att morgonen alltid är min favoritstund.

• Jag klarar att gå på stan i långsam takt, med smärtstillande. Vid hemkomst vill jag rulla ihop mig till en köttbulle/boll för att sträcka ut och vila ryggen.

• Jag kan gå i klackar, kortare sträckor, det orsakar mig inte mer “fog-smärta”

• Jag behöver alltid gå långsamt och tar ganska små steg.

• Jag har svårt att sitta. När jag sitter, sitter jag oftast längst ut på stolen, gärna bara på en skinka i taget. Har svårt att sitta still mer än några minuter med samma belastning/tryck och byter ofta ställning, från sida till sida. Ibland står jag upp, men då kommer tröttheten i ländryggen redan efter 5-15 minuter.

• Jag behöver alltid anpassa mina aktiviteter efter min kropp. Ska vi på fest på fredag så behöver jag lördag och söndag för att komma i fas igen. Har jag aktiviteter efter jobbet krävs det en enorm ansträngning och alltid extra smärtstillande.

Jag säger ofta att jag lever ett halvt liv. Det är förstås en sanning med modifikation, men jag lever nog livet, på hälften av samma tid som ni andra. För att jag inte orkar mer. Eller klarar mer pga smärta.

Det innebär även, att min närsta krets blir lidande.

Barnen, ja. För att nämna några saker så : De har ingen idrott eller hobby som vi är engagerade i. Föreningsliv typ.  Allt de gör/gjort på den fronten får de klara av själva. Jag läser sällan läxor med dem på kvällarna. Vi gör ryck lite då och då, inför prov. Men vi har det inte som rutin. Jag lagar nästan aldrig kvällsmat. Vi sitter sällan som familj och äter middag vid köksbordet.  

  

 

Även om barnen ibland klagar och önskar de hade en annan mamma som skulle orka mer och inte ha ont ryggen hela tiden. Så har vi en genuint fin och kärleksfylld relation. Det är väl det positiva med att inte kunna “flänga” runt. Att man blir hemma, i soffan och gosar, pratar och umgås med varandra.

Men jag tänker ofta på hur de kommer att minnas mig när de själva blir vuxna? Om de kommer känna sig berövade på delar av sin barndom. Eller om de kommer minnas mig som en, pillertrillande, klagandes och sur mamma? Eller om de förtränger hela altet och bara tycker att allt var toppen ;-)!?

Min man är krögare, det adderar ytterligare en dimension av otraditionellt familjeliv. Det är jobbigt för honom när jag har mina skov. Att alltid behöva anpassa sig och höra att; jag inte klarar/orkar/kan/vill måste vara galet frustrerande. Jag hade ALDRIG stått ut med mig själv.

Nu råkar jag ha turen att leva med en man som verkar ha en outtömlig källa av tålamod. Vilket har gjort att han på något konstigt sätt står ut (14 år i maj). (Jag ska faktiskt be honom utveckla lite mer hur, på djupet och kanske han kan komma med några praktiska råd, återkommer med det). 

Fast jag är nog rätt rolig att vara med ibland, plus att jag drar och har alltid dragit det största lasset med tjejerna.   

           Världens bästa Karl Ljung ❤

 

Det enda som har gjort mig bättre genom åren är just att vila. Helst liggandes på sidan. Det är fortfarande den enda ställning som jag är smärtfri i. Men man kan ju fan inte gå omkring och ligga på sidan hela tiden, hur skulle det se ut?.