Ifuse.blogg.se

Vem kunde tro att jag skulle bli lätt klaustrofobisk och vara tvungen att gåt ut?

Inte någon som känner mig väl iallafall och allra minst jag själv.

Men i vanlig ordning så fungerar känslor på ett annat sätt när man står under ordination/tvång. Eftersom gårdagens besök var hos nära vänner under väldigt stillsamma former kändes det som ett perfekt forum för att prova sina vingar, eller rättare sagt mina hjul. Men med facit i hand var det kanske lite tidigt.

Besök och middagar har under långa perioder varit väldigt jobbigt för mig. Jag har stundvis varit ganska överviktig och brottas enormt med min egen självkänsla. Här kommer ju smärtan in igen, som en ständig följeslagare och provokatör. Jag har haft så jobbigt med att bli ifrågasatt om min smärta är verklig och om jag egentligen gör något för att bli bättre, att jag i perioder nog trott att folk brydde sig mer än vad de givetvis gjorde. Men det har även resulterat i ett visst tillbakadragande. Dessutom har inte kroppen alltid riktigt orkat med.

-Jag tror du skulle må jättebra av att träna

-Jag tror du skulle bli bättre om du gick ner i vikt

-Jag tror att långa promenader skulle vara toppen för dig

-Jag tror att tennis skulle vara bra för dig, då rycks ju fogar liksom rätt igen.

-Jag tror alla kan springa, det handlar bara om hur snabbt/långsamt man springer

-Styrketräning

-Spinning eller cykling är toppen

-Sjukgymnastik

-Vattengymnastik

-Simning

-osv osv.

-Bra ide, det ska jag prova!

(det är väl bara min stackars mamma jag skrikit åt och frågat om hon är dum i huvudet som föreslår promenader åt någon som knappt kan stå upp.)

Smärtbilden har dock inte varit konstant, vilket förstås också har varit förvirrande för både mig själv och för min omgivning.

Jag har under längre perioder kunnat träna aktivt. Ätit citodon innan och efter jag gått till gymmet. Eller citodon, naproxen och voltaren-gele innan och efter jag tagit en joggingrunda. Men jag har kunnat göra det. Viktigt att komma ihåg med min typ av skada är att själva åkomman/skada inte blir värre. Däremot blir smärtbilden vansinnigt mycket högre.

På morgonen är jag ganska okej. Vid lunch sämre. På eftermiddagen ännu sämre. När jag kommer hem måste jag lägga mig ner. När jag väl har lagt mig är det svårt att komma upp igen.

Jag har skrivit det tidigare, ett halvt liv. För jag har ett liv. Ett superfint, händelserikt och spännande liv. Halva tiden. Den andra halvan ligger jag still. Oftast somnar jag.

Jag har sammanställt ett mycket kortfattat och förenklat dokument i PDF format för er som känner att ni har svårt att nå fram med ert tillstånd. Något som jag själv hade, i all enkelhet, önskat att ha för att dela ut till familj och vänner.

Motsägelsefullt nog så är det ofta de äldre kvinnorna i familjerna/bekantskapskretsarna som aaaaadrig hört talas om foglossning, eller som påpekar att sånt där fanns minsann inte när jag var ung. Våra (nutida) generationer är ju så klena.

När jag fick dessa kommentarer hade jag aldrig några svar. Reste mig och (försökte) gå, eller satt kvar och räknade till hundra. Idag kan jag alla svaren (nästan) och vill inget hellre än att dela med mig av dem. 

Om du har ytligare situationer som du anser borde vara med, skicka mig gärna ett text på messinger så utökar jag dokumentet vart efter.  

Nu visar det sig at jag inte kan klistra in en PDF, så jag lägger det som löpande text här nedan tills jag kommer på hur man löser det. Tveka inte att höra av dig till mig om du anser jag missat något av vikt så adderar jag direkt.

Vad är foglossning och hur ska man behandla kvinnor som lider av det?

Foglossning är inget nytt fenomen. Det drabbar varannan gravid kvinna och orsakas av att hormonet relaxin utsöndras i kroppen. Detta sker för att si-lederna (bak) och symfysen (fram) ska kunna vidgas vid förlossningen. (Män kan aldrig drabbas av foglossning då deras bäcken har en annan konstruktion än kvinnors.)

Cirklarna nedan ringar in de bakre si-lederna samt den främre symfysen.

 Smärtan kan komma i någon av lederna eller alla tre. Oftast kommer den i mitten av graviditeten, men kan även komma tidigare.

Smärtan kan delas upp i 3 olika smärtor.

Skelettsmärtan kommer när skelettet, gnids mot skelett. Detta kan hända vid minsta lilla rörelse. Om du sitter still i soffan och ska sträcka dig efter fjärrkontrollen. Om du ska vända dig för att titta åt sidan, eller givetvis när du ska ta steg för att gå.

Muskelsmärtan är en konstant mer molande smärta som sitter över hela skinkan. Den kan även vara pirrande och något man blir väldigt påverkad av.

Bensmärta Kallar jag smärtan som likt ett diskbråck vandrar ner i benet. Det kan vara oerhört svårt att lyfta foten och ofta känns det som överkroppen slits loss från bäckenet och foten liksom sitter fast i marken. Detta framkallas av att gå.

Hjälpmedel

Det enda hjälpmedel i fysisk form är fogbälte och kryckor.

I övrigt är det bara vila och att vara stilla som hjälper mot smärtan.

Man blir alltså INTE bättre i fogarna av att promenera eller att träna. Själva skadan blir heller inte sämre, men smärtbilden ökar enormt.

Hur ska man förhålla sig till någon med foglossning

Acceptera och tro på kvinnan i fråga. Det handlar inte om lathet. Det handlar om fruktansvärda smärtor. Lyssna och trösta men kom inte med hurtiga tips om träning eller viktminskning.

Hjälp till!

Precis som vilken sjuk person som helst (jag anser att man är sjuk om man drabbas av svår foglossning. Många anser att det ingår i att vara gravid, och att graviditet i sig inte är en sjukdom, men det här är undantaget) så uppskattar man o-villkorad hjälp. Att må dålig under den period i livet, graviditeten, när man ska vara som lyckligast. Ett tillstånd man kanske drömt om sedan barnsben, att vara gravid och att få bli mamma. Är hemskt påfrestande och ganska sorgligt. Speciellt om man kanske redan har ett barn som man inte klara av att ta hand om. Så hur kan man bistå?

-Dammsuga (vilket är omöjligt)

-Plocka i och ur diskmaskin/tvättmaskin (vilket är omöjligt)

-Lyfta det ev befintliga barnet och byta blöjor (väldigt svårt)

-Inte kritisera hur mamman försöker att överleva, även om du kanske hade gjort på annat sätt.

-Inte kritisera eventuell medicinering (läkarna har koll på vad de skriver ut, och ingen medicinerar för skojs skull under graviditeten eller amning.

-Inte kritisera ev utebliven eller avbruten amning (det finns teorier och att amningens hormonella utsöndring förlänger fogarnas instabilitet.

-Aldrig någonsin ta ordet lathet eller synonymer till det när du pratar till eller om kvinnan.

-Visa hänsyn och förståelse om hon aldrig hör av sig, hon försöker mest överleva. Det är aldrig personligt.

-Smsa iställer för att ringa. Det skapar mindre stress än ytterligare missat samtal.

-Förklara att du förstår hennes trötthet och att du stöttar henne i att sova middag.

-Var snäll!

Har ni tur så går det över i samband med förlossning eller iallafall när ni slutat amma. Har ni otur så tar det väldigt lång tid. För mig har det tagit 13 år att hitta rätt vård. Vilket landade i en steloperation av vänstra si-leden, men en ny teknik kallad iFuse.

Följ gärna min blogg för att läsa mer om si-leder, livet med smärta och iFuse operationen.

www.ifuse.blogg.se