Att glädjas!
De finns stor anledning att glädjas åt att det går bra. För det är inte helt självklart med den här problematiken. Idag är det 5 veckor sedan operation. Att jag står på egna ben (förvisso med kryckor utanför bild) var inte något jag var helt säker på skulle kunna ske.
Tittar man historiskt så blir det iallafall bättre, generellt. Operationen man använde sig av innan Ifuse kallades Diana metoden. Det var en mycket större op där man initialt opererade in ett hoffmanram för att avgöra om det skulle hjälpa eller inte. En sådan kräver att hantera öppna sår under ca 3 månader, då den ska tas bort.
Ön är ett paradis och det går bra. Även om jag är mer aktiv än hemma, vilket blir självklart, så håller jag mina 500 steg per dag. Idag har jag dock lite galna iliningar, men generellt ligger jag runt 2 på VAS* och har ändå halverat min medicinering. Jag har passerat ¼ av min sjukskrivning och kan bara intyga att tiden går snabbt. Många tankar om en ny framtid med en fungerande kropp börjar ta form, eller hopp om det iallafall.
*Visuell analog skala (VAS)
Patienten anger sin smärta antingen med en markör eller ett kryss utmed en exakt 10 cm lång linje, med ändpunkterna "ingen smärta = 0" till "värsta tänkbara smärta =10".
skriven
Måste rätta dig lite i beskrivningen av operationen med ställningen. Det var inget implantat den gången. Man skrapade bort allt brosk i SI lederna och de hölls ihop av ramen. Det blev två stora benbrott som läkte.
De som opererats på det sättet har bara i 10-15% av fallen opererats om.