Ifuse.blogg.se

På bilden var jag gravid i v32 jag gick upp nästan 30 kg i vikt under min första graviditet. mycket pga stillasittande/liggande. Samt tröstätning. När jag tänker tillbaka så satt/låg jag nog mest och grät och åt. Det var inte så mycketr rosa skimmer över mig direkt 🙂.

 

Så smärtorna började under min första graviditet. År 2005.

Redan i vecka 11-12 fick jag riktigt svår foglossning. Både bak i si-lederna och i fram i symfysen. Vi bodde i Gbg då och jag måste ändå säga att jag upplevde en mycket omhändertagande, om än ganska okunnig mödravård. Eftersom jag haft 4 missfall innan graviditeten (där den fjärde var en tvilling befruktining som resuletrade i Alva) så var jag relativt utmattad psykiskt, full med hormoner och kräktes dygnet runt. 

 

Under den här perioden så bodde vi på, och drev en Herrgård, jag och min man. Den ligger i Dalsland och på andra sidan vattnet fanns det ett pappersbruk. Vet ni hur det luktar? Om ni INTE vet så ska ni vara väldigt glada. 

Hursomhelst, så var jag var i ganska risigt skick. Blev sjukskriven och gick med kryckor, provade och använde  alla varianter på fogbälten. Efter några månader så påbörjade jag även akupunktur-kur för gravida genom mödravården i Västra Götaland. Jag upplevede en smärtlindring, det gjorde jag. Under kortare perioder. Jag åt även citodon ca 3-4 tabletter om dagen. Det är väl inte att rekommendera, men i min situation så fanns det inga alternativ. 

Det var ofta jag fastnade i olika ställningar och inte kunde komma loss. en av de roligaste var nog när jag böjde mig lätt framåt för att blåsa ut ett ljus, och fastnade. Det gjorde så ont att jag inte kunde röra mig. Jag bara stod där och skrek/grät. det slutade med att Karl (min man) långsamt fick "tippa" mig bakåt ner i soffan, medan jag krampaktigt behöll samma ställning på bäckenet. 

Så här 13 år senare kan man ju skratta åt det, men just då var det inte så roligt. 

 

Vad sa då läkarna/barnmorskorna?

-Hmmm, det här har vi aldrig sett förut.

-Ojoj, du kan ju inte gå.

-Men himmel, du kommer ju inte upp/ner från britsen!

En gång var det 4 sköterskor som hjälpte mig upp på en brits för att mäta magen och lyssna på hjärtljud. Alla stod helt handfallna och det enda svar jag fick på diagnosen var:

-Detta tillstånd är hormonellt betingat och graviditetsrelaterat. Det kommer att gå över så fort du har fött barnet.

 

Tjii fick jag. Det tog Åtta (8) månader efter förlossningen innan jag kunde gå normalt. Anledningen jag vet exakt vilken dag det var för vi hade barnvakt för första gången och vi gick ut och åt. Vi blev ganska berusade, man skulle kunna säga riktigt, himla, jätte berusade. Vi hade även sex den kvällen. Haha, knappt att vi mindes det, nästa morgon. Men tro mig att det var en skarpt förankrad minnesbild, när jag efter några veckor insåg att det inte var magsjuka som orsakde illamående, jag var åter gravid.

Sammanfattat: 

-Stå på dig!

-Din smärta är din sanning. 

-Det går inte alltid över utan hjälp