Ifuse.blogg.se

Hur gick graviditeten då?

Jo, jag och Karl var rörande överens om att vi ville ha två barn. Eftersom vi hade haft så många missfall innan Alva kom till världen kändes det inte som ett alternativ att göra abort när jag nu var gravid igen. Däremot ljuger jag om om jag säger att jag inte tänkte tanken att jag antagligen skulle få ett missfall och ändå inte fullfölja graviditeten. Vilket på ett sätt hade varit bra för min egen kropp då jag blivit rekommenderad att vänta med att bli gravid igen pga mina fysiska problem.

Jag har svårt att säga när det blev värre eftersom jag redan var i så dåligt skick. Men låt mig säga som så, att jag spenderade min “mamma-ledighet” med Alva med att ligga gråtandes på soffan och äta choklad och citodon. Att min kropp reagerade så fruktansvärt på att föröka sig är på många sätt galet motsägelsefullt.

Stackars Karl, han for fram och tillbaka mellan arbete - hem och byta blöja - tillbaka till jobbet -  lämna eller hämta på dagis - tillbaka till jobbet - handla- hem och byta blöjor - trösta gråtande Sabina - jobba- sova lite - jobba osv. Han lyckades även med konsstycket att bryta fotleden precis innan Meja föddes, men vägrade att gå till doktorn för då skulle han få gips och då skulle han inte kunna jobba julborden och/eller gå med Alva till dagis osv. Så han “fotbolls-tejpade” den blåa svullna foten i månader (och blev typ aldrig bra).

 Under Mejas graviditet bodde vi som sagt i Sthlm. Här har vi en annan inställning till mödravård än i Gbg. I Sthlm behandlar man inte gravida kvinnor med tex akupunktur. Så alternativen till behandling var smärtstillande och foglossningsbälte. Punkt.

 Jag satt dygnet runt och letade hjälp, men hittade ingenting. Det enda jag kunde läsa mig till var obekräftade studier på att kejsarsnitt kanske är att föredra för kvinnor med svår foglossning.

För mig kändes det ganska självklart, det måste vara bättre för ett instabilt bäcken att förlösas med snitt än att för att föda vaginalt. 

Jag bokade en tid och rustade mig mentalt för att träffa den manliga läkaren på Danderyds sjukhus. Han sa hej och inledde med:

 -Jag förstår inte varför en fullt frisk kvinna inte vill föda barn på naturlig väg. Du har ju redan fött ett barn på det sätte, och det gick ju bra.

-Ja men, försökte jag, jag är inte rädd för att föda barn, jag är rädd för att bli ännu sämre i mitt bäcken.

-Det finns inga vetenskapliga bevis på att du skulle bli sämre genom vaginal förlossning svarade han.

-Nej kanske inte, men om man tänker efter så måste det ju bli en påfrestning för bäckenet som uteblir vid ett kejsarsnitt?

-Det finns det som sagt inga vetenskapliga bevis för, svarade han och tittade ut i luften och suckade.

Jag tror det var då jag började gråta. Om det var av smärta, frustration, eller ilska minns jag inte. Däremot minns jag att han drog ytterligare en djup suck, vände ryggen mot mig lyfte luren och beställde ett kejsarsnitt av psykosociala skäl.

-Så, är du nöjd nu frågade han innan jag mer stukad än innan, lämnade hans rum.

Eftersom Meja bestämde sig för att komma för tidigt så slutade det iallafall med en vaginal förlossning. Ödets ironi. Hysteriskt blev den också när den väl kom igång.

Vi kom till BB Stockholm och det fint julpyntade rummet runt 17.00 den 2 december. Kvällen innan hade Karl jobbat med en catering och min pappa hade varit uppe och hjälpt till. När dom kom hem mitt i natten, satte sig Alva upp och spydde ner hela Karl och hela vår säng. Jag var livrädd att bli smittad så hon fick sova med pappa på soffan och nästa dag tog han med henne till Vås. När de stängde dörren och Karl satte sig i soffan fick jag första värken. 

-Karl..

-Ja?!

-Jag tror jag fick en värk!

-Nej, jag tittar på fotboll!

-Jag fick just en till!

-Nej!

-Jo!

Och så åkte vi. Det fanns en röd hörnsoffa och en röd sackosäck. Karl tog båda och la sig på sidan och sov.

Jag andades lustgas på en brits och lyssnade på hans snarkningar. kl 07 nästa morgon hade fortfarande ingenting hänt (öppen 2 cm) och vid kontrollen bestämde man sig för att sticka hål på hinnorna.

Kl 09.00 var jag öppen 2 cm och BM stack hål på hinnorna.

Kl 09.05 ringde dom efter narkos för att sätta epidural.

Kl 09.30 efter epidruralen var satt skulle BM se efter hur jag var öppen men sa bara:

Herre Gud, bäbisen är ju här!

Kl 09.45 (efter en 45 minuters lång (kort) förlossning) låg hon 3 sekunder på mitt bröst.

-Hon har ingen fin färg!

-Hon gryntar! (jag trodde hon sa grymtar och blev lite förnärmad att hon liknade mitt barn vid en gris)

-Ta henne och gnugga henne hårt!

-Pappan, följ med oss!

Plötsligt så låg jag där själv. En undersköterska titta lika förvånat på mig som jag tittade på henne.

-Ehhh, vad händer, sa jag?

-Nu ska vi bara fokusera på att moderkakan ska ut, så om du kan krysta lite till, svarade hon mig.

Jag vet inte exakt hur mycket tid som passerar innan Karl kommer tillbaka in i rummet för att informera om att de ska ner på neonatalen med vår bäbis. Jag skulle komma senare, när jag var “klar”.

Jag minns inte om jag duschade eller om någon annan duschade mig och satt mig i en rullstol. Men i nästa ögonblick så satt jag bredvid en öppen kuvös med en gulaktig naken liten filur med en stor spruta som stack rätt upp ur bröstet. Bredvid stod en läkare och drog upp luft och vred på en liten ventil tillhörande en slang som var fäst vid sprutan.

  

Här kom jag precis ner från förlossningen och fick träffa henne<3

 

 

Hon har drabbats av pneumothorax sa läkaren, det innebär att hon har ett hål i lungan som gör att luften hon andas hamnar på utsidan, istället för insidan av lungan. Får man inte bort luften så imploderar lungan och man kan kvävas. Vi kommer behöva sätta ett dränage på henne för att få det att läka ihop.

Vi fick ett litet rum, hon blev placerad i en sal med andra sjuka bäbisar. Jag var konstigt lugn och fokuserad. Ända tills någon frågade hur jag mådde.

Jag insåg att jag inte kunde stå på mina ben. Smärtan var överväldigande och de steg jag försökte ta var helt omöjliga att utföra. Jag kunde inte ens gå på toaletten på egen hand.

Jag var 31 år och helt oförmögen att ta hand om mig själv. Addera en 20 månaders och en nyfödd, sjuk bäbis.

Jag satt i min rullstol och åkte fram och tillbaka, försökte amma, satt med pumpar för att på ml-nivå kunna bidra med viktiga läkande droppar till mitt sjuka barn.

  

Neonatal-personalen förfasades över mitt tillstånd och skickade mig tillbaka till förlossningen. Dom bara tittade medlidsamt på mig och skrev ut 200 nya citodon. Vi kan inte göra något mer här. Du får vända dig till BVC och se om de kan hjälpa dig.

Efter ca 2 veckor var vi hemma igen. Mejas hål i lungan hade läkt ihop och hon återhämtade sig sakta men säkert från antibiotika och smärtstillande. Hon sov aldrig mer än 45 minuter åt gången. Alva, lilla Alva som bott hos min föräldrar i Vås, kom också hem. Och där satt vi i soffan och andades ut för en minut.

Sen fick Meja Salmonella när hon var 4 månader (vi vet inte riktigt hur). Hon smittade givetvis även mig. När hon (och jag) tillfrisknat så fick hon RS-virus och fick andas syrgas i parti och minut på akuten och hemma. Under samma 6 månaders period så hade Alva åtta (8) öroninflammationer. Hon fick sedan rör inopererade. Livet var ingen lek och jag har faktiskt väldigt svaga minnesbilder av hela 2008.

Vad hände med mig då, och mina fogar? Ja, egentligen ingenting. Jag hade pratat med en psykolog på sjukhuset som gjorde en ansökan om hemtjänst och färdtjänst. Men jag fick avslag på all sorts extern hjälp.  

Jag var ju inte sjuk. Jag hade ju bara varit gravid och fött barn.

Sammanfattat:

-Man kan bli sjuk av att vara gravid

-Kejsarsnitt är nog ett bättre alternativ vid svårt foglossning

-Det är jobbigt med sjuka barn