Smärtklinik

(null)

Jag har medvetet avvaktat med att skriva något om smärtkliniken, men nu har jag gått lite över två veckor och har en ganska tydlig bild av vad jag gillar och vad jag inte gillar.

Grupp-

Eftersom verksamheten bedrivs i grupp är det oerhört påfrestande att försöka ta till sig information när några personer i gruppen tror sig vara i egenterapi.

När man är smärtpåverkad och alla nervsystem är överbelastade till max, så är stressen det orsakar enorm, och toleransnivån (från min sida) är väldigt nedsatt.


Medicinskt-

Man jobbar efter en filosofi där inga starka smärtstillande tabletter brukas. Man kan få äta låg dos av tex Citodon vid tillfälle, men i övrigt så uppmanas man till att avsluta eller dra ner på smärtlindring.

Det har för mig inneburit att jag i dag har gått 7 dagar utan smärtstillande. WOHOOO! Det är första gången på flera år. Förvisso har jag tagit Alvedon+Naproxen. Men för mig räknas det inte.


Förvånandsvärt nog så är det (fan i mig) för det mesta, ingen skillnad. Så klart en viss psykisk påfrestning att inte få använda napp eller snuttefilt (smärtstillande) som trygghet. Och en viss fysisk abstinens ska jag erkänna att jag känt av i någon dag eller två. Men den fysiska smärtan är för det mesta identisk. Jag fick förklarat för mig att alla varianter på smärtstillande efter långvarigt bruk blir effektlösa om man inte hela tiden ökar dosen. Det har varit omöjligt för mig då mitt yrke alltid krävt en hög nivå på skärpa. Eftert operationen har jag dock varit mer liberal med smärtlindring. Så med detta sagt var det nog ett ypperligt läge att ta en paus, utvärdera och förhoppningsvis slippa återgå.


Filosofin- Trodd och Trygg!


Precis så är det, man blir trodd. Man behöver inte stånga sig blodig för att bli sedd av läkare och likaså bli diagnostiserad.

För mig som har prestation som ledord så är det den största utmaningen att inte ställa mig upp och skrika bland ledarna som i långsam takt vandrar runt i foppatofflor och fleesetröjor samt pratar med låg och långsam röst.

Sen är det ju lite "flummigt". Jag menar att ligga på en filt på golvet och vicka på tårna, upplevs stundvis provokativt. . Men som en av mina favoriter i personalen sa:

-Det är sånna med dina personlighetsdrag som blir utmattade, jag som är slö och långsam och aldrig gör mer än jag behöver, mår ju utmärkt.

Det spelar jag upp i mitt inre, flera gånger om dagen.


Andningen-

Stort fokus ligger på anidningsträning. Och det är faktiskt HELT grymt. Vår lärare är grym på att kombinera vetenskapen och filosopsofin i vikten av hur man behöver andas för att kunna vara närvarande i sifg själv.


Detta är mina högst personliga åsikter och tankar och jag menar inte direkt att raljera även om jag indirekt gör det. Men liet humor har ju ingen dött av :-)!


(Jag skrev texten igår. Men efter 2 nätter med väldigt dålig sömn så har jag så ont i ryggen att jag inte vill vara med längre. Eftersom jag är för gammal för att vara prestigefull in absurdum, så har jag tagit en starkare tablett. Och vilken lättnad. 

Känslan ändå, att ha lite kontroll och inte bara vanemässigt stoppa i sig tabletter utan försöka landa i kroppens onda innan, gör faktiskt en stor skillnad. Medvetenhet skulle jag nog kalla det).


Om du läst ända hit, får du gärna ♥️:a inlägget. Om du anser det värt det förståss😘
1 Anonym:

skriven

Jag har läst din blogg, vilken stark berättelse. Hur känner du idag kring operationen såhär två år efteråt?


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: